KÄRLEKEN TILL VÅRA HUNDAR…. (BLANDIS 2-2007)

[singlepic id=40 w=100 h=140 float=]

Det tycks som om nedräkningen har börjat för våra ”gamla damer”.

Vår lilla Tingeling (11,5 år) var vi tvungna att nyligen fatta det svåra beslutet att låta
henne vandra vidare till de ”gröna ängarna”. Vi har två ”gamla damer” till – Snap (12
år drygt) och Goa (10,5 år), som heller inte har hur lång tid som helst kvar, eftersom
de har lite svårt för värme, sover mycket (med ålderns rätt) plus lite andra krämpor.

Detta har fått mig att fundera hur kärleken till våra hundar styr oss. Är vi egoistiska i
vår kärlek, när det gäller att låta våra vänner somna in från denna världen? Blundar vi,
också av egoistiska skäl, för att de ”gamla” inte mår bra? Vi ser och känner, men förnekar
det vi ser, för att ”jag orkar inte med att förlora henne/honom”….. Det är svårt att
veta när livskvalité inte finns mer och lever hunden i en familj med flera hundar, döljer
de så gott de kan att de inte mår bra.

Jag anser att redan när man låter den lilla valpen flytta in hos sig vid 8 veckors ålder,
ska man mentalt börja förbereda sig på att denna lilla flockmedlem har man till ”låns”
att sörja för att den får ett bra och fullvärdigt liv i omkring ±10 år. Människan blir i
genomsnitt 70 år och då kan man om man har dessa följeslagare hela livet ”drabbas”
av sorgen minst 6 gånger om man har enbart en hund i taget. Detta måste man vara
beredd på redan när man fattar beslutet att skaffa sig en hundvalp.

Hundarna skänker oss sin kärlek villkorslöst, hur man än är, och vi måste tillåta oss att
se när de inte mår bra och låta dem gå vidare. Det är vi skyldiga till och borde stå
över sorgen, när de är borta. Missförstå mig inte nu, sorgen och rätten att sörja kan
man aldrig komma förbi, men känslan av att man inte tillåtit sin följeslagare att lida är
mycket tillfredsställande, när den värsta sorgen har lagt sig och en tröst för själen.

En människa får ligga på sitt yttersta efter massor av plågsamma, som det heter
”livsuppehållande åtgärder”, fullproppade med morfin mot smärta ända till kroppen
säger ifrån och man får somna in. Nu menar jag när man vet att det finns endast en
utgång på sjukdomen. Detta behöver inte våra följeslagare, eftersom vi har möjligheten
att hjälpa dem vidare när de börjar ”falla av” och bli sjuka.

När vi var med Tingeling till sista vilan, så pratade vi med veterinären om svårigheten
att fatta rätt beslut i rätt tid. Veterinären ansåg att generellt väntar man för länge, begär
operationer för att förlänga livet på följeslagaren, många gånger med förlängt lidande.
Därför – vänta inte för länge av egoistisk kärlek utan fatta beslut om ”de gröna
ängarna” med villkorslös kärlek, detsamma som din vän gett dig, under sin tid hos dig.
Det borde vara en rättighet i varje hundliv.

Villkorslös kärlek är honnörsord inför sommaren, en kanske lite ”dyster” ledare om kärleken
till våra följeslagare, men ack så viktig.

VÅGA VÄRNA ALLA HUNDAR

Vivian Nilson
E-post vivian@blandis.se
Hemsida: www.blandis.se

Vivian

Ansvarig: Vivian

Grundade BLANDIS 1 juli 1993