Varför ger ni ingen smärtlindring eller försök till diagnos?

Vår älskade hund Jesse finns inte mer. Saknaden efter honom är ändlös.

Vi är lyckligt lottade som fick dela hans liv i 14 år och nästan två veckor.

Det vi däremot är mycket olyckliga över är att vi inte fick någon smärtlindring från djursjukvården att ge honom under hans sista timmar i livet. Detta berodde uteslutande på att veterinären på djursjukhuset vi hade vänt oss till inte hade förmåga att kommunicera med oss på rätt sätt.

Jesse blev akut sjuk förra tisdagen, 15 april. På morgonen föll han ihop och kunde inte resa sig. Han repade sig något under morgonen, men blev allt sämre under förmiddagen. Till slut kunde han inte resa sig alls. Vi kände då att vi var tvungna att vända oss till djursjukvården. Först ringde vi till vår närmaste veterinärmottagning, men de rådde oss att ta oss till närmaste djursjukhus. Vilket i vårt fall var djursjukhuset Albano. Vi ringde dem och de ville att vi skulle ta oss dit så fort vi kunde.

Till saken hör att Jesse var en större hund. Han var en blandras av schäfer och bordercollie och vägde runt 35 kilo. När vi kom fram rullade de fram en – i vårt upprivna tycke – helt värdelös bår, som inte var höj- och sänkbar. Att lyfta upp honom på denna bår skulle vara mycket tungt plus att vi var rädda att Jesse själv skulle försöka ta sig ned själv och på så sätt kanske göra sig ännu mer illa. Vi lyckades ändå få in Jesse – utan bår – i ett av behandlingsrummen. Veterinären som undersökte Jesse sa inte mycket. Det togs blodprov på ett ganska slarvigt sätt så att mycket blod hamnade på golvet. Men värdena såg inte bra ut, sa han. Att Jesse inte mådde bra kunde vi själva konstatera, så det var ingen nyhet för oss. Det vi ville ha i den situationen var en diagnos. Men det fick vi inte.

De ville behålla Jesse över natten för att hålla honom under uppsikt. Vi ville egentligen inte lämna honom där, men vi lät oss övertalas att det nog ändå var bäst för Jesse. Om vi hade vetat att han förmodligen inte hade lång tid att leva hade vi definitivt handlat annorlunda.

En annan veterinär, på samma djursjukhus, ringde på onsdag middag och ingav oss hopp. Jesse åt och drack och det är ju alltid ett positivt tecken. En tredje veterinär ringde samma kväll, men då hade Jesses tillstånd försämrats. De ville fortfarande behålla honom, men tyckte att vi skulle hälsa på honom dagen efter, på skärtorsdagen. Men då hade vi bestämt oss.

Vi beslöt att vi skulle hämta hem honom även om han var mycket sjuk. När vi kom dit, kom personalen med Jesse på en bår. Han hade dropp och kateter. Han blev så glad av att se oss att han till och med viftade på svansen. En av de två veterinärerna vi hade haft kontakt med på telefon kom. Hon berättade för oss att det var mycket allvarligt, men någon diagnos gav hon oss inte. Hon sa inte rakt ut, men andemeningen var att det var lika bra att avliva honom. Vi sa absolut nej. Och vi sa att vi skulle ta honom med oss till vårt lantställe som Jesse älskade. Vi var övertygade om att han skulle tillfriskna där. Vi visste inte att han var döende.

Men Jesse tillfrisknade inte. Vi fick ett dygn tillsammans med honom. Han dog en naturlig död i vår säng. Hur stora smärtor han hade kan vi inte veta. Det som gör så ont i oss är att veterinären inte ville ge oss någon smärtlindring att ge till Jesse. Hon ansåg det vara, som hon sa, ”kontraproduktivt”. Vad hade det spelat för roll? Vi tror inte att någon djurälskare vill se sitt djur lida.

Nu har vi själva googlat och är nästan helt övertygade om att Jesse drabbades av en sjukdom som heter laktacidos. En mjölksyre-sjukdom, som blir dödlig när mjölksyran i kroppen kommer i obalans. Hur svårt kunde det vara för veterinären att ställa den diagnosen?

Eller säga att det skulle kunna vara det?

Djursjukhuset Albano får gärna förklara sitt handlande. Det kanske hjälper andra hundar och hundägare i samma situation.

Göran Kryptin & Helena Rundkrantz