Skip to main content

Regeringen, vad ska ni göra åt diskriminering av funktionshindrade?

Roffe Blom, ägare av Hundiq och instruktör i Svenska Service- och signalhundsförbundet, skriver ett öppet brev till regeringen angående den senaste tidens diskriminering av funktionshindrade. Allt fler butiker, restauranger, caféer, etc, hindrar kunder med ledar- och assistanshundar att komma in. Det här är en oerhört viktig fråga, som i många andra länder är reglerat i lag. Dessutom finns det, i tex USA, möjlighet även för psykiskt sjuka att få assistanshund. En tränad hund kan känna av att en panikångestattack är på väg långt innan det bryter ut. Tänk vilken trygghet! I Sverige har man tagit bort den möjligheten.

LÄS HELA ARTIKELN HÄR …

Öppet brev till djursjukhuset Albano i Stockholm län:

Varför ger ni ingen smärtlindring eller försök till diagnos?

Vår älskade hund Jesse finns inte mer. Saknaden efter honom är ändlös.

Vi är lyckligt lottade som fick dela hans liv i 14 år och nästan två veckor.

Det vi däremot är mycket olyckliga över är att vi inte fick någon smärtlindring från djursjukvården att ge honom under hans sista timmar i livet. Detta berodde uteslutande på att veterinären på djursjukhuset vi hade vänt oss till inte hade förmåga att kommunicera med oss på rätt sätt.

Jesse blev akut sjuk förra tisdagen, 15 april. På morgonen föll han ihop och kunde inte resa sig. Han repade sig något under morgonen, men blev allt sämre under förmiddagen. Till slut kunde han inte resa sig alls. Vi kände då att vi var tvungna att vända oss till djursjukvården. Först ringde vi till vår närmaste veterinärmottagning, men de rådde oss att ta oss till närmaste djursjukhus. Vilket i vårt fall var djursjukhuset Albano. Vi ringde dem och de ville att vi skulle ta oss dit så fort vi kunde.

Till saken hör att Jesse var en större hund. Han var en blandras av schäfer och bordercollie och vägde runt 35 kilo. När vi kom fram rullade de fram en – i vårt upprivna tycke – helt värdelös bår, som inte var höj- och sänkbar. Att lyfta upp honom på denna bår skulle vara mycket tungt plus att vi var rädda att Jesse själv skulle försöka ta sig ned själv och på så sätt kanske göra sig ännu mer illa. Vi lyckades ändå få in Jesse – utan bår – i ett av behandlingsrummen. Veterinären som undersökte Jesse sa inte mycket. Det togs blodprov på ett ganska slarvigt sätt så att mycket blod hamnade på golvet. Men värdena såg inte bra ut, sa han. Att Jesse inte mådde bra kunde vi själva konstatera, så det var ingen nyhet för oss. Det vi ville ha i den situationen var en diagnos. Men det fick vi inte.

De ville behålla Jesse över natten för att hålla honom under uppsikt. Vi ville egentligen inte lämna honom där, men vi lät oss övertalas att det nog ändå var bäst för Jesse. Om vi hade vetat att han förmodligen inte hade lång tid att leva hade vi definitivt handlat annorlunda.

En annan veterinär, på samma djursjukhus, ringde på onsdag middag och ingav oss hopp. Jesse åt och drack och det är ju alltid ett positivt tecken. En tredje veterinär ringde samma kväll, men då hade Jesses tillstånd försämrats. De ville fortfarande behålla honom, men tyckte att vi skulle hälsa på honom dagen efter, på skärtorsdagen. Men då hade vi bestämt oss.

Vi beslöt att vi skulle hämta hem honom även om han var mycket sjuk. När vi kom dit, kom personalen med Jesse på en bår. Han hade dropp och kateter. Han blev så glad av att se oss att han till och med viftade på svansen. En av de två veterinärerna vi hade haft kontakt med på telefon kom. Hon berättade för oss att det var mycket allvarligt, men någon diagnos gav hon oss inte. Hon sa inte rakt ut, men andemeningen var att det var lika bra att avliva honom. Vi sa absolut nej. Och vi sa att vi skulle ta honom med oss till vårt lantställe som Jesse älskade. Vi var övertygade om att han skulle tillfriskna där. Vi visste inte att han var döende.

Men Jesse tillfrisknade inte. Vi fick ett dygn tillsammans med honom. Han dog en naturlig död i vår säng. Hur stora smärtor han hade kan vi inte veta. Det som gör så ont i oss är att veterinären inte ville ge oss någon smärtlindring att ge till Jesse. Hon ansåg det vara, som hon sa, ”kontraproduktivt”. Vad hade det spelat för roll? Vi tror inte att någon djurälskare vill se sitt djur lida.

Nu har vi själva googlat och är nästan helt övertygade om att Jesse drabbades av en sjukdom som heter laktacidos. En mjölksyre-sjukdom, som blir dödlig när mjölksyran i kroppen kommer i obalans. Hur svårt kunde det vara för veterinären att ställa den diagnosen?

Eller säga att det skulle kunna vara det?

Djursjukhuset Albano får gärna förklara sitt handlande. Det kanske hjälper andra hundar och hundägare i samma situation.

Göran Kryptin & Helena Rundkrantz

Vad vet du om borrelia hos hundar

fastingar

Hej,

Snart töar det, och det börjar faktiskt bli hög tid att fundera över hur du ska förebygga fästingangrepp på din hund. Visste du att Borrelia är en vanligt förekommande fästingburen sjukdom?

Enligt en färsk enkät diagnostiserade drygt nio av tio veterinärer en eller flera hundar med Borrelia årligen. Åtta procent av veterinärerna har mer än 20 fall av Borrelia årligen.
Vill du förebygga att din hund får Borrelia så gäller det att vara ute i god tid. Så snart genomsnittstemperaturen kommer upp till sju grader blir fästingarna aktiva.

Borrelia är en bakteriell infektionssjukdom som angriper hundens organ, med symptom som allmän smärta, feber, trötthet, hälta, ledvärk och kronisk njursjukdom. Sjukdomen överförs via fästingar till både människor och hundar.

I Sverige är det framför allt södra och mellersta Sverige värst drabbade, men även vissa delar av de norrländska kust- och fjällområdena. I till exempel omgivningar runt Stockholm har tre av tio insamlade fästingar visat sig bära på Borrelia. Vissa säsonger och på vissa geografiska platser är siffran ännu högre. Ju mildare vintrar, desto mer växer fästingbeståndet.

Kort sagt: Smittorisken finns överallt där det finns fästingar. Och fästingar trivs i höga gräs och buskage.

Borrelia drabbar årligen många svenskar personer. Men även en stor grupp svenska hundar drabbas av sjukdomen. Särskilt de som ofta vistas i naturen.

En studie från början av 1990-talet pekade på att cirka sex procent av hundarna i Götaland och fyra procent i Svealand hade smittats av Borrelia. En senare studie pekar på att upp till 50 procent av hundarna i vissa områden har vid någon tidpunkt kommit i kontakt med Borrelia. Och mellan 5 och 10 procent av hundarna som kommit i kontakt med bakterien utvecklar en klinisk sjukdom.

Borrelia är en lömsk sjukdom som är svår att diagnostisera. Infektionen kan finnas i hundens kropp länge innan den bryter ut i en sjukdom.

Här kommer lite mer fakta om Borrelia:

Så blir hunden smittad
Borrelia överförs via fästingar (Ixodes ricinus). Borreliabakterierna är spiralformade och liknar korkskruvar. Symtomen på Borrelia börjar först långt efter att fästingen har sugit blod. Det dröjer minst 4–6 veckor och ibland ännu längre tid.

Fästingen kan smittas med borreliabakterier då den suger blod i alla sina livsstadier. Eftersom bakterien mycket ofta förekommer i möss och fåglar överförs bakterien till fästingarna när de suger blod från dessa.

När en smittad fästing börjar suga blod, vandrar borreliabakterier från fästingens tarm över till dess spottkörtlar och förs över till djurets sår via fästingens spott. Ju längre tid fästingen sitter fast, desto större är risken för att borreliabakterien överförs.

Hundar som på naturlig väg har varit i kontakt med Borrelia har inget skydd mot en ny infektion. Hunden kan när som helst smittas om och om igen. Därför är det viktigt att försöka skydda hunden mot fästingangrepp.

Borrelia angriper hundens olika organ
I den inledande fasen kan Borrelia ge symtom som trötthet, minskad aptit och feber. Ofta haltar hunden också och har inflammation i en eller flera leder. Hur allvarligt sjuk hunden blir varierar mycket. Vissa hundar uppvisar endast några eller inga symtom på sjukdom, även om de är smittade.

Efter det akuta förloppet kan många andra av hundens organ angripas. Borrelia kan orsaka problem i leder och njurar.

Svårt att ställa diagnos
Borrelia är en besvärlig sjukdom eftersom den inte alltid ger entydiga symtom. Dessutom är Borrelia svår att diagnostisera sjukdom och många hundägare upplever allt för ofta att hunden blir fel diagnostiserad. Det finns fall där hundar har fått avlivas pågrund av Borrelia.

Det finns inget test som exakt kan säga att hundens symtom beror på Borrelia. Det krävs ofta flera jämförande blodprov och oftast sätts behandling in redan vid misstanke.

Långa antibiotikakurer ingen full garanti
Borrelia kan behandlas genom en långvarig antibiotikakur. Vissa hundar bär dock på sjukdomen i många år trots att de fått behandling. Detta kan leda till akuta och kroniska sjukdomar som nämns ovan.

Ett verksamt vaccin finns
Det första och enda vaccinet som skyddar hundar mot borrelia i Skandinavien heter Trilyme.

Tack vare vaccinet går det idag att förebygga Borrelia effektivt och därmed hålla våra hundar friska och aktiva. Vaccination med Trilyme skyddar hunden mot de tre sjukdomsframkallande europeiska Borreliastammar.

Trilyme reducerar borreliabakterier
Vaccinet förhindrar inte att fästingen biter sig fast, utan den blockerar överföringen av borreliabakterierna från fästing till hund. Vaccinet är inte verksamt mot Anaplasma eller TBE. Man bör därför behandla hunden med ytterliga profylaktiska medel för att förebygga fästingangrepp och andra sjukdomar som Anaplasma och TBE.

Alla aktiva hundar i smittorisken
Alla hundar som utsätts för fästingbett kan smittas med Borrelia. Särskilt jakthundar och aktiva brukshundar som vistas mycket i naturen är utsatta för smittorisken. Det kan även vara en god idé att vaccinera familjehundar om de vistas i naturområden. Enligt en färsk undersökning bland 1 546 svenska hundägare svarade 59 procent att de dagligen går med sin hund i skog- och naturområden.

Vaccinera din hund i god tid
Tänk på att vaccinera din hund före eller i början av fästingsäsongen. Första gången vaccineras hunden två gånger med tre veckors mellanrum. Därefter vaccineras den en gång om året – helst sent på vintern eller tidigt på våren så att hunden hinner bilda många antikroppar innan fästingarna blir aktiva när utomhustemperaturen stiger. Valpar kan vaccineras från 12 veckors ålder.