Skip to main content

Hur tänker vi då vi ”blir med hund”?

img_b9ed64b3dog111Det vanligaste är nog ändå att vi har någon sorts hum om vad vi vill ha. En enrashund med stamtavla som har bra, sunda, friska föräldrar och släktingar. Man kollar uppfödare och lyssnar med andra som har mer erfarenhet. En del åker till flera uppfödare och kollar in hundarna och valparna. Åker på utställningar för att se de raser man är intresserad av för att se dessa i verkliga livet. Man har gjort ett bra grundjobb för att finna just den hund man vill ha. Man har speciella hundintressen som just denna hund ska kunna uppfylla. Man vill veta vilka egenskaper hunden får. Något som är betydligt lättare med en enrashund än en blandis, även om alla hundar är individer. Man vill satsa på tävling på elitnivå eller tävla inom de grenar där en blandrashund inte kan delta. Exempel på det kan vara IPO. Man vill ställa ut och försöka få sin hund till ett championat för att i förlängningen kanske använda hunden i avel.

Sen finns det dom som gärna köper en blandras för att de tycker att just dessa är de hundar som är deras drömhund. Man kan ha vissa kriterier om vilka raser som får ingå i hunden. Man kan tänkas att ställa vissa krav på uppfödaren. Att valpen ska vara vaccinerad, chipmärkt och blivit veterinärbesiktigad. Man har läst på om raserna. Man har viss erfarenhet av hund sedan tidigare och vet vad en hund kräver. Man har inte ambitioner att tävla inom de disciplinerna som en blandras inte kan delta på. Och en hund är en hund och den går att träna till det mesta oavsett. Tävla kan man göra i lydnad, rallylydnad och agility m.m. Sen kan man spåra och söka om man vill. Man vill kanske inte lägga 10.000-tals kronor på en hund och väljer just därför att köpa sig en blandras som är billigare i inköp, men under sitt liv kostar lika mycket som en enrasig hund.

Vilken hund man köper är egentligen inte det viktiga. Så länge man är noggrann med vem man köper hunden av. Och ser till att den haft ett så bra liv som möjligt hos sin uppfödare. För alla har sina egna tankar och fattar sina beslut om varför man köper just den hund man köper och det kan ingen annan bestämma över. En omplacering är mer vanskligt då man inte alltid har en bakgrund och många inte berättar allt om hunden. Men man ska veta att det är jobb och det tar tid, energi och tålamod.

MEN det finns ett stort MEN!!
Och det är dessa som köper en hundvalp eller omplaceringshund utan att på något vis ha kunskap eller ens tänker på att skaffa sig den kunskap man behöver för att ta hand om en hund så den får ett så bra liv som möjligt.

Och det är det jag nu ska skriva om.

Det första jag frågar mig är: Varför köper man en hund för att sen inte vilja ge den ett bra liv?

En berättelse (som kan vara sann, men även påhittad):
Anna sitter och blippar på sin mobiltelefon och kommer in på en sida på Facebook där man säljer valpar. Dessa valpar kommer inte från någon speciellt bra uppfödare. Denne har ingen koll för fem öre och har inte tänkt till alls innan parningen. Nu säljer denne uppfödare valparna för 4000:- /styck.

Anna blir förälskad i den otroligt söta valpen.(och vi alla vet att alla valpar är söta) Hon bestämmer sig just där och just då för att köpa den här valpen. Uppfödaren är bara glad att få ännu en valp såld och kollar inte upp köparen. Utan tar emot pengarna och lämnar ifrån sig valpen. Det hela tar ca 2 timmar från tanke till valpen är hemma hos Anna.

Anna har aldrig haft hund förut. Hon har ingen erfarenhet av hund sedan innan. Det fanns aldrig några hundar i hennes föräldrahem eller bland vänner då hon växte upp. Men hon tycker dom är söta.

Hon har inte heller läst på något om de raser som ingår i valpen och tänker inte heller söka efter det. För det är väl inte så svårt att få en valp att sitta och ligga. Det har hon ju sett andra göra och det ser lätt ut. Nu är det då raser i den här valpen som det hade varit väldigt bra om Anna hade läst på om, för då hade det kanske blivit annorlunda. Det är flera starka raser, vallhundsras samt därtill en vinthundsras. Hundraser som var för sig kräver en hel del för att må bra.

Men Anna lyssnar inte på andras snack. Det är ju bara en liten valp som är så söt. Och Mysko (som Anna döper valpen till) sköter sig rätt bra. Behöver bara ut och kissa 4 ggr/dag. Sen är det mat då, men utöver det är han inte till besvär. Han får följa med ut på stan och Annas kompisar busar och leker med Mysko och Anna är stolt över den vackra valp hon har. Kompisar som är avundsjuka på henne och att hon har en egen valp.

Mysko växer och när han är runt 7-8 månader börjar leken bli mer allvar. Då Anna inte sätter några gränser eller givit honom någon tid att lära sig grunden i att vara hund så har hon svårt att få honom att sluta .Kompisarna tycker inte längre det är lika roligt då han håller på som han gör. Och Anna får en massa råd av andra hur hon ska få bukt med de ”problem” som Mysko har. Bl.a. tycker dom att hon ska slänga honom i backen, sätta sig på honom , knäa honom i bröstet då han hoppar, vrida hans öron tills han slutar bitas osv.

Då Anna inte har någon kunskap så testar hon alla dessa ”knep” för att få Mysko att sluta med sina ”felbeteenden”. Hon gör så som hon tror att de som givit henne tipsen menar. Och många av dom tips hon fått grundar sig på att människor som inte själv har hund har sett på TV eller hört andra berättats. Mysko drar väldigt mycket i kopplet och Anna har fullt sjå att hålla honom. Hon får rådet att sätta på honom strypkedja och sätta den bakom öronen. Så det gör ont när han drar, för då kommer han att sluta dra.

Inget av det här funkar så bra som Anna vill. Mysko börjar istället att göra utfall på promenaderna. När han biter henne i armarna så kan det göra riktigt ont. Och Anna börjar känna obehag och rädsla för sin hund. Hon fortsätter dock att varje gång han gör ”fel” så rycks det i kopplet, drämmer honom i backen och tar hårt i nackskinnet och skakar honom. Hon börjar känna sig smått desperat.

Kompisarna vill inte längre komma hem till Anna och hälsa på då dom är riktigt rädd. Dom vill inte heller att Anna tar med Mysko då de ska träffas ute. Så Anna slutar att ta med honom och hon går bara hastigt ut med honom för att kissa och bajsa. För att gå en promenad är nu nästa omöjligt. Han är stark och Anna orkar inte längre hålla honom. Han får helt enkelt vistas i köket instängd bakom en grind. Eftersom han förstört soffan då han fick vara i hela lägenheten. Ja inte bara soffan utan en hel del annat har gått sönder. Mysko blir mer och mer en belastning och Anna bestämmer sig tills lut för att omplacera honom till någon annans.

När hon väl har bestämt sig så blir det bråttom. Bort ska han så snart det bara går. Hon sätter ut honom på annons och vill ha 3000:- för honom. Den första som hör av sig är en kille som säger sig älska just den här typen av hund. Han har erfarenhet säger han och han kan hämta Mysko samma dag. Anna tycker det låter bra så hon säger åt killen att komma. Anna har dock inte sagt sanningen utan skrivit att hon pga. ändrade livsvillkor inte kan ha honom kvar. Bosse (som killen heter) kommer och han slänger upp 6 femhundralappar på bordet och köpet är klart. Inga kvitton eller andra papper skrivs. Bosse får med Mysko och ett vaccinationsintyg. Mysko är nu 11 månader gammal.

Bosse har inte alls den erfarenhet han sagt. Utan han vill bara ha en statussymbol att ha och skryta med för kompisar och inge sig i respekt. Han märker ganska snart att Mysko inte är den lättaste hunden att ha varken i lägenheten eller utomhus. Men han vet ju hur man gör. Så han börjar genast att ”fostra” och sätta Mysko ”på plats”. Mysko fattar ingenting och gör utfall för att skydda sig och få Bosse bort från sig. Men då sätter han på en munkorg för att slippa bli biten. Sen fortsätter han att ”fostra” .För att inte ge Mysko så mycket energi så får han inte tillräckligt med mat. Vilket gör att han gå rner i vikt och går städigt med hungerskänslor.

När så Mysko är 13 månader är han en sönderstressad hund som inte förstår något av det han råkar ut för hela tiden. Han förstår inte varför allt kring människan han bor med ska göra ont. Han förstår inte varför han aldrig får göra roliga saker så som en hund borde få göra. Han gör det enda som han kan. Han försvarar sig. Vid ett tillfälle då Bosse är ute med Mysko går kopplet av. Mysko rusar fram mot en man och flyger på honom och biter honom i armen rätt illa. Polis tillkallas och polisen tar genast hunden från Bosse. Samtidigt säger polisen att strikt hundägaransvar gäller och att detta kommer att leda till ett åtal. Polisen gör sedan en mentaltest på Mysko för att se vad som felar.

Det är mycket som felar. Mysko är mataggresiv, han gör utfall och han tillåter ingen att komma nära. Han skäller och morrar. Han försöker fly flera gånger och han är väldigt stressad. Är på sin vakt hela tiden. Polisen bedömer att Mysko är farlig och att han ska avlivas. Så 13 månader gammal tar Myskos liv slut.

Den här berättelsen hade kunnat se annorlunda ut. Om uppfödaren hade varit noggrann med vem den hade sålt valpen till. Tagit reda på kunskapsnivån och tagit reda på hur mycket köparen kunde om de olika raser som fanns i valpen. Träffa köparen flera gånger. Ifrågasätta om köparen var införstådd med vilket jobb det är att ha ansvar för en hund. Ge råd och stöd till köparen för att trygga valpens uppväxt. Alla som föder upp hund har ett stort ansvar. Ett ansvar gentemot det liv som kommit till världen. För ingen hund är värd detta öde. Ingen hund ska misshandlas varken psykiskt eller fysiskt.

OM Mysko hade hamnat i rätt hem hos en engagerad ägare och fått utlopp för sin energi, fått tydliga regler genom att visa och vägledas av ägaren. Fått en grund att stå på för framtiden. Bli vänligt bemött och fått förklarat för sig vad ägaren vill på ett positivt sätt. Då hade den här valpen växt upp och blivit en mycket glad och lycklig hund. Han hade gjort sin ägare glad och stolt. Han hade kunnat vistas med andra människor och varit lugn och sansad. Han hade haft ett underbart hundliv helt enkelt.

Men istället slocknade hans liv vid 13 månaders ålder. Jag hoppas att alla tänker på vilket ansvar vi människor har då vi tar en ny familjemedlem till oss. Det är ett dygnet-runt-åtagande. Nu handlar den här berättelsen om en blandras. Men det hade lika gärna kunnat vara en enrashund. Det finns många där ute som ljuger om sin erfarenhet och vem de är. En hund kan råka illa ut på många sätt. Den kan hamna hos människor med okunskap, hos människor som vill nyttja hunden sexuellt, som har andra onda avsikter och inte alls är ute efter att ge hunden ett tryggt och bra hem. Det man som säljare kan göra är att kontakta myndigheter och kolla upp om denna köpare finns i deras register, om de tidigare dömts för djurskyddsbrott, fått djurförbud eller varit ett fall hos Länsstyrelsen. Att alltid kräva legitimation och aldrig sälja en hund via annan än den som skriver kontraktet är en annan viktig aspekt. För många har bulvaner för att komma åt en hund de vill ha.

Tänk även på att om du ser en hund fara illa, bli misshandlad, vanvårdad eller på annat vis inte ha det bra. Då är det din skyldighet gentemot hunden att anmäla vad du sett och hört. Vi måste vara hundens röst då den inte kan försvara sig själv eller berätta vad den råkat ut för. För visst vill vi alla att våra hundar ska ha bra och innehållsrika liv där de får glädjas med oss mattar och hussar? Jag vill det och jag kommer alltid att stå upp för att alla hundar ska må bra. //Stingy

Tips vid anmälan till Länsstyrelsen.

  • Se till att ha dokumenterat genom foton, film, klockslag mm. om det är möjligt. Då finns det starkare bevisning vilken underlättar utredningen.
  • Det räcker med en misstanke för att göra en orosanmälan. Länsstyrelsen måste då åka ut och göra en kontroll.
  • Ju mer du kan berätta desto bättre.
  • Var gärna flera som går ihop om det är flera som vet om det. Då blir det lättare att stå där och vittna.
  • Det går att anmäla anonymt så länge du inte uppger ditt namn då du ringer. Tänk på att om du mailar och har ditt namn in mailet så räknas du inte som anonym.
  • Det bästa är att stå för sin anmälan för då kan man lättare följa ärendets gång.
  • Om du kan och vill, hjälp hunden genom att ställa upp om polisen eller Länsstyrelsen vill ha din hjälp.
  • Kontakta både polis och Länsstyrelsen om du anser att det är befogat. Se även till att få hem polisrapporten då det ibland kan vara så att polisen ”glömmer” att skriva en.
  • Tänk på din egen säkerhet. Var rädd om dig för då har du större möjlighet att rädda en hunds liv bort från misshandel och missär.

Skrivet av: Carina Stingy Frohm 2013-12-19

MUSKELHUNDENS D(r)AG

av Carina Stingy Frohm

l lördags den 2 november bjöd Blandis Rix Organisation in hundägare som äger muskelhundar till att lära sig aktivera dessa hundar vid Västerledsskolans grusplan. Tanken var att de som äger en muskelhund ska få verktyg att träna sin hund på ett positivt sätt. Och även erbjuda dessa att få en aktivitet där de var välkomna. Många som har en muskelhund känner sig inte välkomna därför att de äger ex en pitbull eller amstaff. Oavsett om man har en trevlig hund och lägger tid på att träna den så har media haussat upp att alla dessa hundar är farliga. Vilket inte stämmer.

Maarit Huotari och hennes hund Midas kom från Örebro och lära ut konsten att dra kedjor på rätt sätt. Det är en väldigt bra aktivitet och träningsmetod för just den här typen av hundar (Men alla hundar kan dra kedjor). Det är viktigt att värma upp sin hund före draget. En lagom lång promenad med lätta kedjor till att börja med. Hunden ska börja att dra ca 10% av sin kroppsvikt. Det ska den sen göra under en tid. För att sen lägga på mer vikt vart efter. Lika viktigt är det att avsluta ett pass med att stretcha ut hundens muskler. Precis så som människor ska göra då de ansträngt sin kropp.

Vill man bara ha det som en träningsform så kan man öka på längden på passet och med lagom vikt på kedjorna.

Vill man däremot träna för att i framtiden tävla så är det andra kriterier som gäller. Men det får de som är intresserade av gå in på SWP och läsa om.

Varför ska man låta hunden dra kedjor?
Det ger hunden både motion, bygger upp uthållighet och hunden måste koncentrera sig. Lydnaden blir bättre liksom kontakten med sin hund. Något som gör den trött i både kropp och knopp. Vilket i sin tur gör att hunden blir lugnare och får utlopp för sin energi. Man får helt enkelt en gladare och nöjdare hund. Och det går utmärkt att dra kedjor under hela året och även om du går med barnvagn eller om du ska gå din egen promenad.

Det kom 10 hundar men fler ägare och även andra som ville se. Inte en enda incidens under de drygt 2 timmarna som arrangemanget höll på. Och även hundar som har problem med andra hundar skötte sig utmärkt och kunde stå i gruppen efteråt och prata. Alla som kom var positiva till att fortsätta att träna och det pratades om att börja gå promenader när man beställt selar och även att starta upp en klubb. Någon man inte tror är att det även passar för små hundar. Men det finns Chihuahua, Kinesisk nakenhund, Yorkshireterrier som både träna och tävlar. Man tävlar i olika viktklasser beroende på hundens storlek och vikt.

De som kom gjorde det för att de var nyfikna på vad det här var för något. Och alla var klart positiva. Då de märkte att deras hundar svarade bra på träningspassen. Selar fanns att låna för dagen liksom kedjor av varierande vikt.

Maarit och Midas tävlar på elitnivå i weigtpull och har vunnit EM och har även tagit silver i EM. I SM har de både guld, silver och brons. Samt ett flertal andra utmärkelser. Som mest har Midas dragit över 1700 kg på bana och 2,2 ton på räls. Han drar under uppbyggnad och säsong ca 60 kg kedjor i brant uppförsbacke i intervaller. Sen drar han dessa kedjor på promenaderna och i början fick Maarit många kommentarer. Men nu är hon ett känt ansikte i Örebro.

Då det här slog väl ut bestämdes att det blir en ny dag våren 2014. Då kommer alla som vill att få komma och prova på.

maaritMidasa Maarit Houtari och Midas som är en blandras av 5 muskelhundsraser. Midas väger 46 kg då han är i tävlingsform. Här visar de konsten att dra rätt och hur viktigt det är att stretcha sin hund efter träningen.
maaritMidasa2 Här visar de konsten att dra rätt och hur viktigt det är att stretcha sin hund efter träningen.
beatrice Beatrice Sjöstedt och Dexter är glada och nöjda. Och Beatrice tänker fortsätta att träna.
gonzo Gonzo är en amstaff och hans husse Alexander Pettersson kommer att beställa en sele
connybull Här är Conny en Bullterrier som kommit som omplacering från Irland.Han älskade detta att dra kedjor. Och både stora matte Pernilla Åström och småmattarna och hussarna Hedvig, Knut och Otto kunde gå med.
spike Från Västerås kom Elin Eriksson med sin Amstaff Spike. Med sig hade hon Vickan Johansson.
grupp Här instruerar Maarit medans ekipagen får gå.Från vänster: Tobias Ågren och Amstaffen Ozzy , Pernilla Ågren och Bullterriern Conny, Beatrice Sjöstedt och Dexter 4 muskelraser, Anette Ohlsson och La-Sia 2 muskelraser, Elin Eriksson och Amstaffen Spike.

Ser hunden bra ut?

Av Ginger Sundin Hallgren

För en tid sedan stötte jag och Macho på en man med en äldre hanhund som hade en lång päls med luggen hängandes över ögonen. Rasen ska enligt beskrivningen ha en sådan päls och den ska se ut på det sättet, med mycket lugg som skymmer hundens fria sikt.

Han sa till mig att hunden är gammal och lite tjurig mot andra hundar. Jag sa att Macho har ett tydligt och juste språk och brukar kunna lugna ner andra hundar som är lite upprörda. Båda hundarna stod bara stilla och tittade så jag undrade om vi skulle göra ett försök till att de fick bekanta sig med varandra. Det gick alldeles utmärkt, men tyvärr kunde vi inte släppa dem lösa för trafikens skull.

Efter en liten stunds pratande om våra små, så började hans hund att morra en aning och Macho backade. Han fattade vinken – den andre såg plötsligt osäker ut. Jag tyckte det var bra av hans hund att visa på ett lugnt och tydligt sätt att det fick räcka nu. Vi sa hej då och gick vidare.

Men när jag hade gått en bit längre bort, så slog det mig att förmodligen blev hunden osäker och kände sig obekväm med situationen på grund av att han nästan inte såg något och följaktligen inte kunde urskilja Machos uttryck och signaler.

En tid efter det stötte vi på en ägare med en liknande ras, med sin lugg uppsatt med ett spänne. Vi lät hundarna hälsa och jag sa att det var bra att luggen var uppsatt. Ägaren berättade att hunden blir så irriterad annars. Ägarens sambo hade en förälder som var uppfödare och som inte ville att de skulle klippa luggen för utställningarnas skull.

Jag tycker att det är orätt och oetiskt att inte sätta upp pälsen på hundar av de raser som har luggen hängande framför ögonen, så att de bättre kan se vem de har att göra med. Det måste vara besvärligt att försöka få någon rätsida på hur en främmande hund ser ut och vilka signaler den sänder ut.

När en valp föds som är av en ras, där pälsen senare växer till och får en lång lugg, så är ju pälsen av ”normal” längd. När pälsen sedan växer så kraftigt att den börjar skymma hundens ögon, är sannolikheten stor för att den unga hunden ska bli irriterad, dels av att inte kunna se som tidigare, men även av att hårstrån kan hamna i ögonen och orsaka en infektion. Då har den ju hunnit leva flera månader med päls som inte skymmer sikten och blivit van vid det.

Och inte nog med det. Det har varnats för brytningsfel i ögonen pga att pälsen sitter så tätt inpå. Då är det väl bättre att sätta upp luggen som stör med ett spänne eller, om man inte tänker ställa ut sin hund, klippa ner den så att hunden har fri sikt.

Jag har fått lära mig att dessa raser en gång i tiden har haft en del nytta av den nerhängande pälsen. Den skulle skydda mot olika saker. Djuren de vallade rev ju upp till exempel sand, damm och gräsfrön.

Old english sheepdog och Bearded collie exempelvis, var med och förflyttade boskap på torra, dammiga landsvägar till marknader. De hundar som inte används längre i sådant arbete och som bara är till sällskap, behöver ju inte längre ha päls framför ögonen.

Att jag tycker det är oetiskt att inte sätta upp pälsen är för att det inte är raserna i sig själva som för mycket länge sedan fötts med denna päls, utan det är vi människor som valt att hunden ska se ut på ett visst sätt. Det är vi som avlat för vårt eget tycke och vår egen smak. En del människor tycker att ju ovanligare och mer bisarr en hund ser ut, desto mer ”attraktiv”, rolig och efterfrågad blir den.

Jag tycker att uppfödare till raser med extrema pälsar, skulle upplysa om risker för ögonproblem och irritation mot andra hundar för att de har svårt att läsa signaler.

Man kan dra paralleller mellan öron- och svanskupering och denna företeelse. Det är lika illa. Hundar behöver kunna uppvisa och läsa alla de signaler som öron, mun, svans och ögon förmedlar. Utan dessa instrument klarar sig hunden sämre och riskerar lättare att råka illa ut av andra hundar som inte förstår den och som den i sin tur inte förstår.

Som tur är har studier och inte minst ett större intresse för våra hundar bidragit till att kunskapen om dem har ökat. Då borde detta med fri sikt – ”att se bra ut” – för alla raser, också vara ett grundläggande och etiskt ansvar för oss att ta.

Plötsligt attack

Av Ginger Sundin Hallgren

För tio år sen, när min Jack Russellterrier var ungefär åtta år gammal, råkade hon ut för en obehaglig händelse när vi var ute och gick i ett motionsspår. Det var mitt i sommaren och som tur var fanns det skugga lite här och var. Vi hade varit ute cirka en halvtimme och hon tyckte det var spännande med alla olika backar, utförsstigar, stenar att hoppa upp på och att rusa in i blåbärsriset och snusa runt.

Vid just ett sådant glädjerus i riset, så hoppade hon plötsligt till. Som om hon hade blivit överraskad av något, men inte rädd. Jag tänkte inte så mycket på det och vi gick vidare. Nu var vi på väg hemåt och hon betedde sig som vanligt hela vägen tills vi var hemma. Det tog tjugofem minuter att gå.

Rädslan härjade
Vi hade inte varit inne så länge förrän jag såg att något var fel. Hon brukade ligga på en stor kudde i min säng när hon vilade, för där kände hon min doft och var trygg. Plötsligt började hennes bakben att sparka rakt ut upprepade gånger för att sedan nästan börja krampa. Det såg ut som om hon skulle ha fått en massa myror på sig som besvärade henne.

Jag blev jätterädd och fick hjärtklappning. Jag kastade mig på telefonen och ringde till ett djursjukhus för att få vägledning. Sekunderna masade sig fram innan det till slut var min tur. Under tiden som jag väntade i luren började hennes ansikte att svullna upp, från nosen till kinderna och upp över ögonen. Ensam och utan bil gjorde paniken det hela värre. Det blev svårt att hålla en klar tanke och jag reagerade som att det nu var sista gången som Ginnie fanns i mitt liv.

Vad som sades i telefonsamtalet kommer jag inte ihåg idag. Att ringa efter en taxi tog också tid och dessutom få tag på en som tog hundar i sin bil. Minuterna i väntan kändes som evighetslånga och paniken stegrades när Ginnie även fick problem med andningen. Jag har väl aldrig förr fått på mig mina skor så fort som då. Det var svårt att inte kunna röra henne och ha henne i min famn medan jag tog på mig kläderna och rafsade ihop pengar och annat för att ge mig iväg utför trappan.

Paniken kom
Jag höll henne i famnen medan vi väntade på gräset utanför. Andningen blev ännu värre och hon försökte klia sig mot nosen. Även halsen började svullna upp. Hon började gny och fick fram små ylanden. Ångesten ökade hos mig ännu mer och jag kunde liksom inte se omgivningen, för jag var så koncentrerad på Ginnies andning och välbefinnande. Det enda jag kunde göra var att massera hennes strupe för att om möjligt få ner mer syre. Tanken bara slog mig och det var en sådan där instinktiv åtgärd som man bara utför, utan att man tänker speciellt på den.

Ingenting runt omkring mig betydde något när jag satt med henne i taxibilen. Föraren gjorde så gott han kunde och plötsligt var vi framme. Personalen på djursjukhuset var beredda på att jag skulle komma och vi fick gå in i ett behandlingsrum direkt.

Äntligen
Hon fick kortison och antihistamin. Oron ruskade om mig ordentligt. Men nu var jag på rätt ställe i alla fall. Veterinären övervakade henne en stund tills vi båda förstod att hon inte skulle försämras. Veterinären var osäker på orsaken, men beslöt att behandla henne som om det var ett ormbett. Jag fick ett recept på antibiotika som hon skulle få en tid framöver så hon inte skulle bli sämre.

Naturligtvis åkte vi taxi hem igen. När jag hade lugnat ner mig så bestämde jag mig för att titta lite närmare på hennes ansikte. Då upptäckte jag två små märken på hennes nos som veterinären tydligen hade missat. De satt på nosen mellan ögonen och det var nog då som jag på riktigt insåg att det varit en orm som varit framme. Svullnaden minskade redan samma dag om jag inte minns fel.

Orolig väntan
Men resten av veckan var skakig för min del och Ginnie var trött efter strapatsen. Hon var tvungen att vila och fick inte gå lika långa promenader och jag hade hela den veckan en slags beredskap fylld med stress och ängslan för att något skulle tillstöta.

Det visade sig senare att Ginnie inte hade tagit någon skada av ormattacken.

Beredskap
För två veckor sedan såg jag en orm som blivit påkörd och blev genast påmind om den hemska händelsen för många år sedan. Jag tyckte ändå synd om den, den hade ju precis börjat sitt liv.

Men nu är de här, så var uppmärksam när du går ut med din hund. För några år sedan fick man informationen om att det var bra att ha med sig kortison på somrarna, just för att ge hunden en hög dos så fort som möjligt om den blivit ormbiten. Men det är inte ett botemedel, så man måste fortast möjligt uppsöka veterinär, eftersom ett huggormsbett kan leda till svåra skador på inre organ.

Observera att bett i tassarna är mycket allvarliga och oftare leder till att hunden inte klarar sig.

För mer ingående information, gå till exempel in på Agrias hemsida.

14 400 djurskyddskontroller under 2012

Jordbruksverket_RGBUnder 2012 genomförde länsstyrelserna sammanlagt cirka 14 400 djurskyddskontroller. En stor del av dessa gjordes till följd av en anmälan. Ungefär varannan kontroll efter anmälan visar att den var obefogad. Därför vill Jordbruksverket och länsstyrelserna under 2013 särskilt satsa på att effektivisera rutinerna för anmälningsärenden för att ge utrymme för en större andel planerade kontroller.

Läs hela artikeln på JBV:s hemsida

Skyll inte på kamphundarna

skyllintepåkamphundarnaVäldigt många, runt 90 procent i tidningarnas webbomröstningar, tror att ett förbud mot ”kamphundar” är lösningen på problemet med hundar som bits. Folk har dessvärre gått på mediernas skräckbild av dessa hundar. Ingen hund biter utan en anledning. Ändå är vi så rädda för att kritisera oss människor i stället för att lägga hela skulden på hunden. Det skriver rapparen och krönikören Nabila Abdul Fattah i dag. Hon skriver: Vi måste sluta generalisera och prata om mördarhundar, vi måste börja prata om mördarmänniskor.

Artikel av Nabila Abdul Fattah
Nabila är Metro-kolumnist och socialpedagog. Hon har en före detta gatuhund från Spanien.

Läs hela artikeln på denna länk >>>